...

Vilken jäkla känsla! Jag är så grymt stolt över mig själv och min insats :)
Jag har varit sjukligt nervös i över en vecka inför varvet, ska jag verkligen klara att springa 2.1 mil när det enda jag någonsin sprungit som längst är 1 mil och det bara 2 ggr? Ska jag verkligen klara det här när jag bara tränat i ca 2 månader? Vissa tränar ju ett halvår inför det här. Ska jag verkligen klara av att ta mig runt på den avsatta tiden?  Jag ville så jäkla gärna klara detta! Jag är till och med beredd att säga att jag aldrig velat något så starkt i hela mitt liv innan.
I fredags satt jag och kollade på klipp från gamla göteborgsvarv och jag grät. När folk gick i mål och fick sina medaljer så grät jag för jag ville så gärna att det skulle vara jag! Man kan säga att jag har en otrolig press på mig själv.
Mitt mål var verkligen "bara" att ta mig runt. Kruxet med det var bara att när man startade i en sån sen startgrupp som vi gjorde så finns det 2 tidsgränser att hålla som man inte behöver bry sig om om man startar tidigare. Den första finns efter 1.3 mil, vid Frihamnsmotet. Här dras ett rep klockan 17.40 som gör att har man inte passerat den sträckan innan den tiden så får man inte fortsätta (funktionärerna släpper på trafiken igen). Den andra tidsgränser är efter 2.1 mil, vid målet. Målet stängde klockan 19.00. Tog man sig dit efter 19.00 fick man ingen medalj.

När startskottet gick igår så kändes det riktigt bra! Sprang i en skön takt genom hela Slottskogen och lyckades ganska snabbt hitta ett bra lunk. Vid 3 km stod mormor och hejade på. Det kändes riktigt bra de första 5 km:rarna och sedan kom älvsborgsbron som börjar med en 1,5 km uppförsbake. Jag med många andra bestämde mig för att powewalka upp för den eftersom den skulle stjäla mer energi än den skulle ge mig vunnen tid. Väl på krönet kom en 2 km lång nedförbacke som jag sprang nerför och det var så härligt!

Vid 8 km ute på Lindholmen stod mamma, pappa och Andreas och hejade och vid 9 km stod pappas kusin Gunilla och farmors tvillingsyster Maj och hejade på, det gav mig ytterligare kraft. Vid denna tiden hade mina ben blivit stumma och tunga. Jag hade inte en susning om hur lång tid jag hade sprungit eller hur jag låg till i förhållande till tidsgränserna. Det var när jag hade passerat 1.1 mils skylten som jag förstod att jag faktiskt skulle klara reptiden vid 1.3 mil, det var denna tid och denna gräns jag fasat för att klara i flera månader och som jag hade varit så fruktansvärt nervös inför. Repet skulle som sagt dras klockan 17.40 och när jag hade passerat 1.1 mil så såg jag att klockan bara var 17.03. Jag blev så glad och lättad att jag fällde några tårar och sedan gick sträckan fram till repet jäkligt lätt eftersom jag hade fått ny kraft.
Jag vid 8 km


Direkt efter 1.3 mil kom Göta älv bron, den gick ganska brant uppför i ungefär 500 meter så jag powerwalkade uppför den också och sedan sprang jag hela vägen ner till lilla bommen. Avenyn var ganska jobbig eftersom den lutar svagt uppför hela vägen upp till Poseidon, dock så var dt sträckan med mest publik som stod och hejade på så det fick man extra kraft ifrån. När jag hade rundat Poseidon fick jag en svamp som jag baddade ansiktet och armarna med, sjukt skönt!

Nerförsbacken nerför avenyn gick ganska så lätt men jag hade fruktansvärt ont i hela nederdelen av kroppen. Det konstiga var att jag inte en enda gång under loppet kände mig trött eller flåsig, det enda som var jobbigt var att benen var helt stumma och kändes som två stockar plus att mina höfter gjorde nästan olidligt ont.

När jag kom förbi Valand och sprang in på Vasagatans allé gick det upp för mig att jag faktiskt skulle klara det! Ett halvt jävla Marathon var bara 3 ynka kilometer bort, vad är det när man redan tagit sig igenom hela 18 km??? Jag sprang de sista 2 kilometrarna med ett stort leende på läpparna och gråten i halsen. När jag kom fram till det smala upploppet med bara ca 300 meter kvar till mål stod mamma, pappa och Andreas där och hejade på och känslan var obeskrivlig! Väl inne på Slottskogsvallen där jag kunde se mållinjen lyfte jag blicken från marken och bara njöt av publiken på läktaren, jag njöt av tanken på att jag hade klarat en av mitt livs största utmaningar, jag hade överträffat mig själv och jag var så jäkla stolt över det!!!

När jag fick min medalj började jag gråta, jag hade verkligen inte trott att jag skulle klara det, men här stod jag med en medalj runt halsen trots alla tvivel!



 Några minuter senare tog jag en välbehövd, välförtjänt och sjukt skön massage.
Jag får massage

Jag och Elin hade ju laddat upp tillsammans inför det här och anmälde oss tillsammans för ett halvår sedan, vi skulle kämpa tillsammans och klara det tillsammans! Vi hade bestämt att vi skulle hålla ihop men efter bara ca 2 km så tappade vi bort varandra och efter det såg vi inte varandra igen. När jag kom i mål tänkte jag direkt på Elin och jag hoppades verkligen innerligt att hon hade klarat det hon också, vi skulle ju liksom klara det här tillsammans. Jag låg framför henne hela loppet, det var det enda jag visste men jag hade ingen aning om hur långt bakom och om hon hade klarat reptiden. Strax efter klockan 19 fick jag ett sms av Elin, hon undrade var jag var och vi bestämde en plats att ses på. När vi såg varandra på avstånd fick jag se att hon hade en medalj runt halsen och då blev jag så jäkla glad!!!!! Det kändes lite som en scen tagen ur en film haha. Vi sprang typ mot varandra och sen kramades vi i typ 1 minut och grät i massor, sån jävla härlig känsla!!!!!
Jag och Elin strax efter att vi mötts upp



Jag är så stolt över mig själv och över oss! Vilken jävla insats! :)

 Idag kan jag knappt gå, höfterna gör sjukt ont och benen är stumma och som två stockar, och ändå har inte träningsverken kommit ännu...men det är gött!!!!! Jag känner att jag lever och påminns om att jag klarat ett halvt marathon! :D