...

Har inte haft världens bästa vecka, det är ett som är säkert.
Har ju haft väldigt svårt att andas stundtals, minst 1 gång per dag har jag haft en riktig attack då jag bara har kunnat hyperventilera. I onsdags kände jag att jag var tvungen att ringa sjukvärdsupplysningen eftersom det började bli läskigt. Jag hade bara varit ute med soporna och det var det enda som krävdes för att jag skulle få andningssvårigheter. På sjukvårdsuplysningen trodde de att jag kanske hade akut bronkit, luftrörskatarr, och att jag inte skulle vänta en sekund med att ta mig till vårdcentralen och jag fick absolut inte ta mig dit ensam eftersom risken fanns att jag kanske skulle kollapsa på vägen. Om jag inte hittade någon som kunde göra mig sällskap så skulle jag ringa en ambulans, men jag kände väl att jag kunde klara den korta spårvagnsvägen själv, med mamma på telefonen hela vägen. Fick riktigt svårt att andas direkt när jag hade klivit på spårvagnen och när jag kom fram till vårdcentralen och de sa att de inte hade några läkartider kvar den dagen så brast det och jag började gråta för jag hade verkligen sjukt svårt att andas. Då blev det minsann spring i benen på dem och de lyckades hitta en läkare iaf. De tog blodprov, tempen, blodtrycket, lyssnade på lungorna och jag fick blåsa i en grej. De kom fram till att jag antagligen har förkylningsastma, den utlöses när man är förkyld och anstränger sig och när man kommer utifrån (kallt) och går in värme. Efter besöket kom mamma och mötte upp mig och vi gick till apoteket och hämtade ut en inhalator och hostmedicin. Efter att jag hade tagit en dos av inhalatorn så började det klia på hela kroppen och när jag kom hem fick jag se att jag hade nässelutslag på hela benen. 1 på 1000 (!) kunde tydligen få biverkningen nässelfeber och jag var en av dom...

Gick inte utanför dörren på hela torsdagen och igår eftermiddag skulle jag ta mig till Gråbo eftersom jag inte ville sitta hemma i lägenheten själv hela helgen när jag mådde såhär. Jag gick till spårvagnen och den lilla ansträngningen var det enda som behövdes för att jag skulle få den största attacken hittills. Jag satt på spårvagnen och trodde jag skulle dö, det var ungefär samma känsla som att kvävas och jag började svettas floder eftersom jag blev så fruktansvärt rädd. När jag klev av vid Nils Ericsson så mötte mamma upp mig och vi tog sällskap till Gråbo. Från busshållplatsen i gråbo till radhuset är den längsta sträckan jag gått den senaste veckan så när jag kom innanför dörren fick jag de vanliga andningssvårigheterna plus att ansiktet och båda händerna blev illröda och svullnade upp... summa summarum: jag tror inte jag ska ta mig ut på några längre vandringar de nästkommande dagarna.